Svensk ordbok 2009, webbversion

bekvä´m adjektiv ~t be·kväm1an­genäm och vilsam allmän värderingJFRcohyponymkomfortabel en bekväm soffabänkar i bekväm arbets­höjdhon gjorde det bekvämt för sig i sängensitta bekvämt (adv.)○äv.som kräver föga an­strängning han till­grep den bekväma ut­vägen att svara på en annan frågadet är bekvämast att göra som alla an­dra gör○ibl. äv. om personväl till mods, av­spänd en del av spelarna kände sig inte riktigt bekväma i tajta kläderhon kände sig inte bekväm på den nya arbets­platsenbekväm (för ngn) (att+V), bekväm (med ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1582av lågty. bequeme med samma betydelse; besl. med 2komma; eg. ’lämplig att komma’; jfr fornsv. bekvämber ’lämplig; hanterlig’, isl. kvæmr ’som kan komma’ 2som und­viker an­strängningar särsk. för kroppen; om person admin.psykol.JFRcohyponymmakligcohyponymlat sedan han skaffade bil har han blivit allt­mer bekväm av sigsedan 1749Adjektiven bekväm och komfortabel har genomgått en speciell betydelseutveckling, eller konstruktionsväxling, på senare år: en bekväm lösning för båda parter > båda parter är bekväma med den lösningen. Samma konstruktionsväxling finns i engelskan som säkert varit mönster. Betydelseförändringen kan synas djärv och är inte allmänt accepterad, men den har äldre paralleller i svenskan. Adjektivet likgiltig användes först i uttryck som pengar är mig likgiltiga, men så småningom även i den alternativa konstruktionen jag är likgiltig till pengar. I båda fallen har en underordnad satsdel (båda parter resp. mig) lyfts upp och blivit subjekt.