Svensk ordbok 2009, webbversion

beröm´ substantiv ~met be·römm·etpositivt ut­låtande om ngn prestation komm.tid.SYN.synonymlovord MOTSATSantonymklander 1 självberömhan fick beröm för sin in­satshennes in­satser förtjänar högt berömen lärare som sällan slösar med berömmetspec. i äldre betygs­systemmed beröm god­känd, dvs. ABberöm (för ngt/att+V/SATS)sedan ca 1650till berömma