Svensk ordbok 2009, webbversion

bese´gla verb ~de ~t be·segl·ar1vanligen i vissa ut­tryck slut­giltigt av­göra komm.i och med konkursen var hans öde beseglat○ibl. äv.bekräfta de beseglade överens­kommelsen med ett hand­slagbesegla ngtsedan 1541jfr fornsv. besighla, av lågty. besigelen ’förse med sigill’; jfr försegla, insegel, sigill 2befara med segel­fartyg el. ev. med annan fartygs­typ mindre brukl.sjö.fenicierna beseglade hela Medelhavetbesegla ngtsedan 1691till segla Subst.:vbid1-116956beseglande, vbid2-116956besegling