Svensk ordbok 2009, webbversion
verb besatt besuttit besutten besuttna, pres. besitter
be·sitt·er●(fortlöpande) förfoga över
ngt föremål el. ngn abstrakt företeelse
jur.de studerande besitter otillräckliga förkunskaperhan visade sig besitta en präktig basröst○ibl. i mots. till formellt ägandejur.JFRcohyponym1äga 1cohyponyminneha
hyresgästen besitter sin lägenhet med lagens stödbesitta ngtsedan 1404fastebrev utfärdat av häradshövdingen Bengt Nilsson i västmanländska Snävringe (Svenskt Diplomatarium)fornsv. besitia; av lågty. besitten med samma betydelse; jfr besutten
Subst.:vbid1-117020besittande,
besittning