Svensk ordbok 2009, webbversion

besitt´a verb besatt besuttit besutten besuttna, pres. besitter be·sitt·er●(fort­löpande) förfoga över ngt före­mål el. ngn abstrakt före­teelse jur.de studerande besitter o­tillräckliga för­kunskaperhan visade sig besitta en präktig bas­röst○ibl. i mots. till formellt ägandejur.JFRcohyponym1äga 1cohyponyminneha hyres­gästen besitter sin lägenhet med lagens stödbesitta ngtsedan 1404fastebrev utfärdat av häradshövdingen Bengt Nilsson i västmanländska Snävringe (Svenskt Diplomatarium)fornsv. besitia; av lågty. besitten med samma betydelse; jfr besutten Subst.:vbid1-117020besittande, besittning