Svensk ordbok 2009, webbversion

besitt´ning substantiv ~en ~ar be·sitt·ning·en1knappast plur. faktiskt förfogande över före­mål el. abstrakt före­teelse jur.JFRcohyponyminnehav institutionen tog de nya lokalerna i besittninggeneralerna satte sig i besittning av maktenhon visade sig vara i besittning av en stor talangibl. i mots. till formell ägande­rättjur.o­självständig besittningmedelbar besittning(i) besittning (av ngt)sedan 1510öppet brev utfärdat av lagmannen i Västergötland Ture Jönsson om förbund mot kung Hans (Sveriges traktater)fornsv. besitning 2land­område som ut­gör ngns ägo­del utan­för de eg. in­vånarnas kontroll pol.särsk. om kolonier etc. i förhållande till moder­landetmest histor.Sveriges besittningar på an­dra sidan Öster­sjön under 1600-taletPortugal från­trädde sina afrikanska besittningarsedan 1790