Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
be·sitt·ning·en1knappast plur.
faktiskt förfogande
över föremål el. abstrakt företeelse
jur.JFRcohyponyminnehav
institutionen tog de nya lokalerna i besittninggeneralerna satte sig i besittning av maktenhon visade sig vara i besittning av en stor talang○ibl. i mots. till formell äganderättjur.osjälvständig besittningmedelbar besittning(i) besittning (av ngt)sedan 1510öppet brev utfärdat av lagmannen i Västergötland Ture Jönsson om förbund mot kung Hans (Sveriges traktater)fornsv. besitning
2landområde som utgör ngns ägodel
utanför de eg. invånarnas kontroll
pol.○särsk. om kolonier etc. i förhållande till moderlandetmest histor.Sveriges besittningar på andra sidan Östersjön under 1600-taletPortugal frånträdde sina afrikanska besittningarsedan 1790