Svensk ordbok 2009, webbversion

besvi´kelse substantiv ~n ~r be·svik·els·en●känsla som upp­står av svikna förhoppningar psykol.tid.JFRcohyponymmissräkningcohyponymdesillusion stor besvikelsedjup besvikelsekänna besvikelsehon grät av besvikelse efter det miss­lyckade åketde hade svårt att dölja sin besvikelse över resultatet○äv. om den el. det som vållar känslanden berömda sångerskan blev en besvikelse för publikenbesvikelse (på ngn/ngt), besvikelse (över ngt/att+V/SATS)sedan 1883till äldre sv. besvika, av lågty. beswiken ’vilse­leda; gäcka’; jfr svika