substantiv ~t ~n
bet·et1utfodring av djur genom att de får beta naturlig växtlighet
jordbr.fjällbetegräsbetevinterbetefåren går på bete○äv. om gräset etc. som betassaftigt betesedan 1480Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. bete; bildn. till 1beta 1
2medel för att locka (djur) till farlig och ödesdiger handling
t.ex. att gå in i fälla el. bita i krok; vanligen om ngt välsmakande
jakt.JFRcohyponymåtelcohyponym2agncohyponymdrag 6
en ostbit som bete i råttfällanen metkrok med en fet mask som bete○äv. bildligt om medel att lura människorde framhöll att han kunde få en chans till gratisreklam och det betet svalde han med hull och hårsedan 1642urspr. samma ord som 1bete 1
2be`te
substantiv ~n betar
bet·en●vanligen plur.
extra lång och kraftig tand som kan användas för hugg eller stötar
hos vissa djur
anat.zool.valrossbetevildsvinets betar är både utmärkta grävredskap och fruktade vapen○äv. om människors tänderngt nedsätt.hans nikotinfärgade betarsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. biti, eg. ’bitare’; till 1bita