Svensk ordbok 2009, webbversion

bevä´ring substantiv ~en ~ar be·vär·ing·en1person som genom­går värnplikts­utbildning ngt åld.mil.yrk.sedan 1835till bevära 2knappast plur. värn­pliktigt manskap i yngre ålders­klasser i mots. till de äldre i den s.k. land­stormen ngt åld.mil.tid.beväringsmönstringbeväringsmötebeväringsvisa○äv. om tjänst­göringenåld.exercera beväringsedan 18143knappast plur. det att ut­rusta för strid mest histor.mil.beväring (av ngn)sedan 17964ett djurs delar i en vapen­sköld t.ex. klor, ögon och näbbar herald.sedan 1887