Svensk ordbok 2009, webbversion

bevi´s substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·vis·et1faktum eller om­ständighet som an­vänds för att demonstrera riktigheten hos ett på­stående vanligen i form av en samman­ställning av fakta el. ett logiskt resonemang ut­gående från ngt redan fast­ställt, med o­lika bindande kraft beroende på om­råde jur.mat.lägga fram bevisbevis för de nya ämnenas o­skadlighetbevis för att motion kan förhindra hjärt­infarkt○spec. i en upp­maningupp till bevis!○spec. äv. i juridiska samman­hangbevisföringindiciebevisbindande bevisstarka bevis mot den miss­tänkteundan­röjande av bevis är straffbart○spec. äv. i logik och matematik, med ton­vikt på resonemanganalogibevisinduktionsbevisindirekta och direkta bevisbeviset för Pythagoras satsbevis (för ngt/SATS), bevis (mot ngn)leda i bevisbevisa​ å­klagaren lyckades leda i bevis, att den å­talade hade befunnit sig nära mord­platsen sedan 1528fornsv. bevis ’in­tyg’ 2ngt som måste tydas som o­misskännligt tecken på ett visst förhållande etc. komm.JFRcohyponymevidenscohyponymgärd 1 fattigdomsbevissympatibevistacksamhetsbevisvänskapsbevisynnestbevishan gav henne många bevis på sin vänskapett bevis på Guds godhetatt ta emot gåvan var ett bevis på dåligt om­dömebevis (på ngt/SATS)sedan 15263nästan en­bart i sammansättn. dokument som styrker ngt som an­ges av samman­hanget samh.SYN.synonymintyg besiktningsbevisexamensbevisgarantibevismottagningsbevistjänstgöringsbevisut­färda ett bevisbevis (om ngn/ngt/SATS)sedan 1501Skrå-Ordningarfornsv. bevis ’in­tyg’