verb bet bitit biten bitna, pres. biter
bit·er1ibl. med partikelnihop, samman
trycka samman tänderna kring
(del av) ngt el. ngn, vanligen i försvars- el. anfallssyfte el. för att avskilja t.ex. ett stycke föda
med.zool.bita på naglarnabita ihop tändernahan bet en bit av smörgåsenhan blev biten i foten av en huggorm○ibl. med tonvikt på resultatetmed partikel, t.ex.ihjäl, sönder
hunden bet ihjäl fågelnbarnet hade bitit sönder nappenbita (ngn/ngt), bita (på/i ngt), bita (ihop/samman) (ngt)bita i gräsetsegräs 1
bita ihop tändernasetand 1
bita sig i läppenseläpp
bita sig i tungansetunga 1
bita sig (själv) i svansensesvans
bita sig (själv) i tummensetumme
få bita i det sura äppletseäpple
ngt att bita ien svår uppgift
med rollen som Isolde har hon verkligen fått något att bita i
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bita; gemens. germ. ord av indoeur. urspr.
2(kunna) göra påtaglig verkan
på ngn el. ngt
psykol.tekn.den gamla kniven biter dåligtkölden biter i ansiktetfärgen biter inte på den här sortens tygden svenske tungviktarens höger brukade bita bra○äv. i fråga om psykisk verkanfina antydningar biter inte på honombita (på ngn/ngt), bita (i ngt)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-LagenSubst.:bitande,
vbid2-119741bitning (till 1);
bett
2bi`ta
verb ~de ~t
bit·ar●dela i bitar
mindre brukl.Nollbita ngtsedan 1953Subst.:bitande,
vbid2-119745bitning