Svensk ordbok 2009, webbversion

bjö´rn substantiv ~en ~ar björn·en1typ av stort och kraftigt rov­djur med kort svans, breda fötter och en (förr) efter­traktad, lurvig päls särsk. om den bruna, bl.a. nord­europeiska arten (brun­björnen) zool.björnskinnbrunbjörngrizzlybjörnisbjörnslagbjörnen retad björn är farligen björn som går i ide och lever på hullet över vinternbjörnar lever mest som en­störingarKarl XII roade sig med att jaga björnbjörnen reste sig på bak­benen○äv. bildligt med ton­vikt på klumpighet, styrka e.d.björnkrambjörntjänstsjöbjörn○äv. om liknande djurvanligen i sammansättn. bambubjörnhalvbjörnpungbjörntvättbjörn○i sammansättn. äv. om leksaks­djurnallebjörnteddybjörn○ngn gång äv.fordrings­ägare vard., åld.inte väcka den björn som soverinte locka fram en möjlig fara​ polis­ledningen ville inte att medierna skulle skriva om polis­bristen, allt för att inte väcka den björn som sover och locka fler till kriminalitet Lilla björn(en)en stjärn­bild på norra stjärn­himlen​ i Lilla björnen finns Pol­stjärnan stark som en björnsestark 1 Stora björn(en)en stjärn­bild på norra stjärn­himlen där Karla­vagnen in­går​ Stora björnen kan ses året om sälja skinnet innan björnen är skjutenseskinn sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. biorn; nord. ord med nära släktingar i an­dra germ. språk; trol. besl. med brun 2typ av låg, kraftig transport­vagn för mycket tunga laster tekn.trafik.projektilbjörnstenbjörnsedan 1687