Svensk ordbok 2009, webbversion

bläck substantiv ~et bläck·et●starkt färgad vätska för bestående skrift ofta mörkt blå el. svart matrl.bläckhornskriva med bläck○äv. om pasta för kulspets­pennoren kul­penna med rött bläck○äv. i ett yttrande för kort tids­rymdknappt hade bläcket hunnit torka på av­talet förr­än båda parter bröt detsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. bläk; av forneng. blæc ’svart; bläck’; jfr eng. black ’svart’; av o­känt urspr.