verb ~de ~t
bläck·ar1ofta med partikelnner
fläcka med bläck
Nollhan råkade bläcka ner skjortanbläcka (ner) ngn/ngtsedan 1640till bläck
2märka (träd som ska avverkas) genom att hugga bort ett stycke bark så att veden syns
mest histor.skogsbr.bläcka (ngt)sedan 1618sv. dial. även blika; samma ord som isl. blika ’skina, glänsa’; jfr bleck, blek
Subst.:vbid1-121835bläckande,
vbid2-121835bläckning (till 2)
2bläck`a
substantiv ~n bläckor
bläck·an1märke på trädstam efter avhugget stycke bark
särsk. på träd som ska avverkas
mest histor.skogsbr.sedan 1618till 1bläcka 2
2kraftigare berusning på sprit
vard.tid.för att dränka sorgen tog han sig en redig bläckasedan ca 1890till sv. dial. bläcka ’en jungfru brännvin’