Svensk ordbok 2009, webbversion

blän`da verb ~de ~t bländ·ar1sätta syn­förmågan hos (ngn) till­fälligt ur funktion med starkt ljus psykol.tekn.bländskyddolycksbilens förare hade troligen blivit bländad av solen○ofta bildligtgöra mycket starkt in­tryck på ngn han blev bländad av hennes skönheti romanen finns inget som bländar eller fascinerarblända (ngn)sedan 1809av lågty. blenden med samma betydelse; nära besl. med blind 2ofta med partikel, särsk.av, ner skärma av eller dämpa över­flödigt ljus från eller till ngn ljus­källa resp. ngn mot­tagande an­ordning optik.den mötande bilen hade inte bländat av (hel­ljuset)blända (av/ner) (ngt)sedan 18983beröva synen åld.Nollde bländade honom med glödgat järnblända ngn (med ngt)sedan 1621Subst.:bländande, vbid2-121887bländning