verb blängde blängt, pres. blänger
bläng·er●betrakta ihållande och ovänligt
NollJFRcohyponymglo
målvakten blängde ilsket på domaren○äv. försvagatkossorna stod och blängde på demblänga (på ngn/ngt)sedan 1750av osäkert urspr.; trol. besl. med sv. dial. blingra ’blinka; skimra’ och ev. med bliga
Subst.:vbid1-121922blängande,
vbid2-121922blängning