Svensk ordbok 2009, webbversion
blänk`a
verb blänkte blänkt, pres. blänker
blänk·er●ibl. med partikel, särsk.fram
sända ut glimtar av klart ljus
ofta genom återspegling i ngt blankt material
NollJFRcohyponymglittracohyponymglänsacohyponymgnistra
hans blänkande medaljervarenda kittel blänkte i deras välordnade köksjön blänkte fram mellan träden○äv. bildligt om ngt som gör ett tydligt el. elegant intryckblänkande ironieren blänka ny bil (adv.)blänka (av ngt), blänka (fram)sedan 1541av lågty. blenken med samma betydelse, bildn. till blank, se blank
Subst.:vbid1-121928blänkande,
vbid2-121928blänkning;
blänk