substantiv ~t el. ~n
blek·et●vindstilla över spegelblank vattenyta
tid.JFRcohyponymstiltje
sedan 1887till blek
2ble`ke
substantiv ~t
blek·et●jordart som främst består av kalkslam
jordbr.sedan 1730jfr fornsv. bleka ’kalk, krita’; se 1bleke
Svensk ordbok 2009, webbversion