Svensk ordbok 2009, webbversion

blick substantiv ~en ~ar blick·en1med­veten in­riktning av seendet tid.JFRcohyponymsyn 1cohyponymögonkast rundblickspanarblicken fast blicken flackande blickhöja blickenslå ner blickensänka blickenfästa blicken på ngthan kastade en blick på klockanhon följde dem med blickenhan lät blicken vila på hennes an­siktehon har en förmåga att dra blickarna till sig○äv. bildligt i fråga om inre seende, tänkande e.d.inblicktillbakablicköverblicksom konstnär kan hon se det färdiga verket för sin inre blickvi måste rikta blicken mot fram­tidenvi har världens blickar riktade på ossvi måste höja blicken och se på väsentligheterna○ofta äv. om sätt att se som tecken på in­ställning, känslor etc.ut­tryck i ögonen rovfågelsblickrådjursblicktjuvpojksblicken ilsken blicken sorgsen blickhan gav henne en kall blick och svarade intehon svarade inte utan gav honom bara en lång blicken blick (på/mot ngn/ngt)spänna blicken i ngnstirra o­avvänt på ngn​ han spände blicken i dem och sa åt dem att dämpa sig en smula sedan 1593av lågty. blick med samma betydelse; se blicka 2knappast plur. (god) förmåga att upp­fatta och tolka om­ständigheter, lägen etc. psykol.konstnärsblickkännarblickläkarblickhon har en öppen blick för praktiska lösningarhan har en med­född blick för speletblick (för ngt/SATS)sedan 1808