SAOLhist

blind

adjektiv blint 1som saknar förmåga att se vanligen på grund av skada el. sjukdom på ögonen, synnerven etc. admin.med.zool.JFRcohyponymsynskadad dövblindhalvblinden gammal blind gatusångarepå äldre dagar försämrades han syn och till slut var han nästan blind○äv. i fråga om tillfälligt nedsatt synförmågasnöblindsolljuset gjorde henne blind för ett ögonblick○ofta försvagat i fråga om olika typer av synnedsättningarfärgblindden som saknar ledsyn bör räknas som blind○ibl. mer el. mindre bildligtJFRcohyponymblind 2 man måste vara blind på båda ögonen för att inte se att hon mår dåligtäven en blind kunde se att backen tog med handenblinda fläckensefläck 2 göra ngt som de blinda slåssse2göra 1 stirra sig blind på ngt koncentrera sig alltför mycket på ngtoch därvid glömma andra viktiga omständigheter e.d. läkarna måste göra en bedömning av hela människan och inte bara stirra sig blinda på blodtrycket sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. blinder; gemens. germ. ord, urspr. ’otydligt skimrande’; besl. med blunda, blända 2som inte beaktar viktiga omständigheter om personer, deras inställning, handlande etc. admin.psykol.JFRcohyponymoreflekteradcohyponymhänsynslös fartblindblind lydnadblint raserikärleken är blinddet blinda främlingshatetregeringen var blind för folkets behov○äv. om opersonliga krafter o.d.ofta i adverbiell användning ett blint ödeblint verkande naturlagar (adv.)blind (för ngt/SATS)sedan 16353vanligen i sammansättn. el. adverbiell användning som inte leder någonstans trots att det verkar så om gator och spår samt falska öppningar i byggnader e.d. af.blindfönstergatan slutar blint (adv.)○äv. om apparat e.d.som inte fungerar blindgångareblindpatronblindpipaladda blint (adv.)sedan 16804vanligen i sammansättn. som inte kan uppfattas med synen Nollblindskär○äv. om ngt avsiktligt doltblindpassageraresedan 1430–50Hertig Fredrik av NormandieKöp den blindes sång.Titel på diktsamling av Gunnar Ekelöf (1938)