Svensk ordbok 2009, webbversion

blink`a verb ~de ~t blink·ar1hastigt sluta och öppna ögonen med ögon­locken en el. flera gånger, av naturligt behov el. av­siktligt; äv. om att sluta och öppna bara ett öga fysiol.han betedde sig ryckigt och blinkade hela tiden○ofta som av­siktligt teckenhan blinkade åt henne och fick ett leende till­bakade blinkade åt var­andra i sam­förstånd○ofta bildligt, spec. i ut­tryck för tvek­löst handlandehon hoppade över ravinen utan att blinkautan att blinka svarade han nej○spec. äv. i ut­tryck för kort tids­rymdinnan de hann blinka hade mamma dukat fram kvälls­matblinka (med ngt) (åt ngn)sedan 1587trol. av ty., nederl. blinken ’glänsa’; jfr blank, blek 2sända ut regel­bundna ljusstötar vanligen för att ge signal av ngt slag tekn.blinkfyrblinkande gult ljus vid övergångs­ställeten an­ordning som automatiskt får bak­lyktorna att blinkablinka (med ngt)sedan 1857Subst.:vbid1-120674blinkande, vbid2-120674blinkning; 1blink (till 1), 2blink (till 2) Blinka lilla stjärna där hur jag undrar vad du är.Början på en barnvisa med svensk text av Betty Ehrenborg-Posse till en traditionell fransk folkvisa; ofta sjungs ”hur jag undrar var du är”