Svensk ordbok 2009, webbversion

block [blåk´] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en block·et1massivt stycke material av sten, trä, metall etc. af.betongblockgjutblockmetallblockmotorblocken staty huggen ur ett enda blocksärsk. om större, naturlig stenblockterrängflyttblocksom block räknas stenar över 20 cm i diameteribl. om enklare redskap som fungerar främst genom sin volym, vikt el. formskoblocksedan 1694trol. av lågty. block, urspr. ’trä­kloss; träd­stam’ 2helhet som bildas av flera själv­ständiga delar vanligen tämligen abstrakta samh.JFRcohyponymblockbildning blockbetygkommunblockdet borgerliga blocket i riks­dagensedan 19043av­gränsat del­område särsk. av bostads­område rum.skogsbr.sedan 18384del av mekanisk lyft- eller draganordning som består av ett hjul monterat i en om­slutande bygel tekn.JFRcohyponym1taljacohyponymblockhus 2cohyponymlyftblockcohyponymblockskivacohyponymblocktyg dubbelblockskotblocken talja bestående av ett fast och två rörliga blockett block för wire måste ha en skiva med stor diametersedan 16215häftad samling rit- eller skriv­papper bok.rum.JFRcohyponymhäfte kollegieblockritblocksärsk. in­om filatelimindre an­tal fri­märken som hänger i­hop frimärksblockut­gåvan såldes i 4-blocksedan 1897