Svensk ordbok 2009, webbversion

blockhus [blåk`-] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en block|­hus·et1kraftigt byggt, mindre hus med skott­gluggar urspr. i timmer arkit.rum.indianerna an­föll blockhuset○äv. om konstruktion av betong o.d. i moderna befästningarJFRcohyponymbunker 1 sedan 1508brev från befälhavaren på Kalmar slott Bengt Eriksson till Svante Nilsson med begäran att bli avlöst (Styffe)fornsv. blokhus; till block i bet. ’träd­stam’ 2om­slutande hölje till lyft­block där block­skivorna är lagrade rum.tekn.seseblock 4 sedan 1728