Svensk ordbok 2009, webbversion

blyg adjektiv ~t ●som känner sig o­säker eller ut­lämnad vid um­gänge med an­dra på grund av dåligt själv­förtroende, o­vana vid främmande människor etc. admin.psykol.JFRcohyponymtimidcohyponymskygg en blyg och ta­fatt ton­åringhan har all­tid varit blyg för flickorunder sitt hårda skal är hon egentligen ganska blyg○äv. om handling o.d.som tyder på o­säkerhet hon svarade med ett blygt leende○äv. i ett ut­tryck för fram­fusighethon var inte blyg av sig som ringde mitt i nattenblyg (för ngn/att+V)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bliugher, blygher; nord. ord, urspr. trol. ’mjuk; blöt’; jfr 1blöt