Svensk ordbok 2009, webbversion

bock [båk´] substantiv ~en ~ar bock·en1hanne av get zool.bockskägggetter och killingar och en gammal bock○äv. om hanne av rå­djur och mindre antilopsärsk. i sammansättn. JFRcohyponym1tjur råbock○ibl. bildligt(äldre) man med (allt­för) starkt erotiskt intresse ned­sätt.horbockhennes chef är en riktig bocksätta bocken till trädgårdsmästare ge ngn ett upp­drag som veder­börande passar mycket illa för​ att mannen som stulit från före­taget fick jobbet som säkerhets­chef – det var väl än­då att sätta bocken till trädgårds­mästare sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bukker, bokker; gemens. germ. ord med släktingar i an­dra indoeur. språk 2bärande ställning som består av en stock eller ett bräde som vilar på (fyra) ben rum.tekn.JFRcohyponymsågbock vedbocken gung­bräda på en bockprovisoriska bord av lösa skivor på bockarsedan 15423ett gymnastik­redskap att hoppa grensle över bestående av en läder­klädd kropp med ställbara ben rum.sport.JFRcohyponymhäst hoppa bock○äv. om grenslehopp över till­fälligt hinderde hoppade bock över skol­bänkarnasedan 18714ett v-liknande tecken som ut­visar ett fel i skriftlig upp­gift, prov etc. pedag.en röd bock i kantensedan 1868av ty. Bock med samma betydelse; urspr. trol. ett skämtsamt ut­tryck; samma ord som bock 1