Svensk ordbok 2009, webbversion

borga [bår`ja] verb ~de ~t borg·ar1fungera som garanti för ngn vanligen positiv ut­veckling ekon.NN:s med­verkan i showen borgar för en lyckad afton○ibl. konkretareställa borgen borga för ngn/ngt/SATSsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. borgha ’an­svara för; ge som lån’; av lågty. borgen, urspr. ’ge akt på; skona’, senare ’låna ut; gå i god för’ 2vanligen med partikelnupp göra fast eller förstärka riggdetalj e.d. på segel­fartyg sjö.borga (ngt), borga (upp ngt)sedan 1796till borg 2 Subst.:vbid1-123265borgande (till 1); borgen (till 1)