Svensk ordbok 2009, webbversion

borgen [bår´jen] substantiv, ingen böjning, n-genus borg·en1å­tagande att över­ta betalnings­skyldighet för en annan person, om han/hon inte kan betala själv ekon., jur.ekon.jur.JFRcohyponymsäkerhet 4cohyponymgaranticohyponymdelcredere borgenssummalån mot borgenhon gick i borgen för sin svåger för ett bank­lån på 50 000 kr.○äv. om personen som gör å­tagandethan står som borgen för sonen○äv. bildligt i ut­tryck för försäkran o.d.hennes på­litlighet kan jag gå i borgen för(i) borgen, borgen (för ngn/ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. borghan, borgen; till borga 1 2penning­belopp som ställs som säkerhet för att ngn ska in­finna sig vid kommande rätte­gång; i fråga om ut­ländska juridiska förhållanden ekon.den miss­tänkte försattes på fri fot mot 10 000 dollars borgensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen