Svensk ordbok 2009, webbversion

bort seböra
bort [bårt´] adverb ●i riktning från platsen som fram­går av samman­hanget; ofta mot ngn relativt av­lägsen plats rum.MOTSATSantonym1hitantonym2hem de flyttade bort från trafik­bullretströmmen drog honom bort från strandendet finns en kiosk längre bort på vägen○ofta spec.hem­ifrån mamma och pappa ska gå bort i kvällde tänker resa bort över vecko­slutet○ofta med ton­vikt på av­lägsnandet från utgångs­punkten, helt utan av­seende på slut­måletborttappadkasta bort skräpetta bort skummet från spadetbort med alla o­nödiga papper!○ibl. för att an­ge miss­lyckande e.d.han sköt bort straff­sparkenhan lyckades spela bort det upp­lagda slamkontraktetvitspelaren satte bort damen○äv. med förbleknad riktningsbetydelsejag har helt glömt bort hans namnde skänkte bort hela sin förmögenhetför­slaget har kommit bort i diskussionenhan ville gifta bort sin dotter med en förmögen man○äv. med inne­börd av befintlighethon satt längst bort i salenbort i tokse3tok ryckas bortserycka 1 sedan 1000-taletrunsten, Tierp, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform bort, fornsv. bröt, brot, burt, bort, eg. ackusativ­formen av fornsv. bröt ’(upp­bruten) väg’ med bet. ’på; i väg’; besl. med bryta Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggornas värld.Verner von Heidenstam, Gustaf Frödings jordafärd (1911)