verb bräckte bräckt, pres. bräcker
bräck·er1åstadkomma brott eller bristning på
ngt, genom tryck, slag e.d.; med avs. på hårt material el. föremål
Nollorkanen bräckte trädenframgaffeln bräcktes under hans tyngd○ibl. med tonvikt på resultatetofta med partikelnupp
de bräckte upp lådanbräcka (upp) ngtsedan ca 1500Josua bok, Domare bokenfornsv. bräkte, pret.; till lågty. breken ’bryta’; jfr avbräck, braka, break, breccia, brink, bråck
2överträffa
i prestationsförmåga o.d.
psykol.det är inte många som bräcker henne i huvudräkning○äv.trycka ner psykiskt
bräcka ngn (i ngt)sedan 18973steka (lätt) i panna
kokk.JFRcohyponymbryna 1
bräckt skinkabräcka ngtsedan 1639ev. till fornsv. brädha ’steka’, till braþ ’stek; jaktbyte’; jfr villebråd
4föra ut (försegel) åt lovart
för att påskynda avfallning
Nollden gamla kostern ville inte gå över stag om man inte bräckte med fockenbräcka (med ngt)sedan 1931se 1bräcka 1
5gry
meteorol.tid.en ny dag höll på att bräckabräckasedan 1766se 1bräcka 1
Subst.:vbid1-126661bräckande,
vbid2-126661bräckning (till 3 - 5)
2bräck`a
substantiv ~n bräckor
bräck·an1mer eller mindre lodrät yta som utgör geologisk gräns
ofta i berggrund; särsk. om gräns som uppkommit genom sönderbrytning
geol.JFRcohyponymbrott 2cohyponymbrink
Fjärås bräckasedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bräkka ’brant sluttning’; nära besl. med brink; jfr även murbräcka
2(typ av) låg ört med små vita, röda eller gula blommor
ofta förekommande (i bergsskrevor) i fjälltrakterna
bot.SYN.synonymstenbräcka
JFRcohyponymmandelblomma
fjällbräckagullbräckapurpurbräckastjärnbräckasedan 1864till 1bräcka 1