Svensk ordbok 2009, webbversion

bränn`ing substantiv ~en ~ar bränn·ing·en●ofta plur. våg som splittras mot strand eller grund sjö.tid.JFRcohyponymbrott 4cohyponymgrundbrott dånande bränningarkanoten skar rätt genom bränningarna○äv. om grund som normalt vållar brott på vågsjö­kortets tecken för bränning är ett kors med en punkt i varje innerhörnsedan 1698trol. efter lågty., nederl. brandung med samma betydelse, till branden ’stå i brand; svalla’