Svensk ordbok 2009, webbversion

bråk substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bråk·et1o­vänliga handlingar i form av häftig argumentation, skrik eller hand­gemäng ofta till följd av ngn tvist komm.tid.JFRcohyponymorolighetcohyponymrabaldercohyponymuppträde 1 bråkstakede ställde till bråk på spår­vagnenhan kom i bråk med polisen○äv. om öppen mot­sättning på högre nivå, ofta med bi­betydelse av o­värdighetvard.bråket mellan Spanien och Eng­land om Gibraltar○äv. försvagat, spec.o­väsen det var så mycket bråk från verk­staden att hon hade svårt att somna○spec. äv. om rent intellektuell konfliktvard.bråket mellan regeringen och samarbets­partierna(i) bråk (med ngn) (om ngt/SATS), bråk (mellan ngra) (om ngt/SATS)sedan ca 1765till 1bråka 1 2matematiskt ut­tryck för delar av hel­tal var­vid an­talet delar an­ges över det s.k. bråk­strecket och delarnas storlek an­ges under mat.JFRcohyponymnämnarecohyponymtäljarecohyponymbråkstreck bråkräkningräkning med hela tal och bråk○äv. om liknande matematiskt ut­tryck an­givet med hjälp av decimal­komma e.d.decimalbråkallmänt bråkbråk som ut­trycks med hjälp av bråk­streckegentligt bråkall­mänt bråk där nämnaren är större än täljarenoegentligt bråkbråk där täljaren är större än nämnarenoch som alltså kan uttryckas som en summa av ett heltal och ett egentligt bråksedan 1633av lågty. brok, eg. ’brytning’; jfr bråck, 1bräcka