Svensk ordbok 2009, webbversion

1brå`ka verb ~de ~t bråk·ar1bete sig störande genom aggressivt tal el. fysiskt våld komm.JFRcohyponymbusacohyponymgräla några berusade ungdomar som bråkade på T-centralenbråka inte med din lille­bror!○äv. med bi­betydelse av o­värdighet e.d.vard.var­för bråkar de båda länderna om ett litet bergs­område?○äv. försvagatväsnas, klaga (hög­ljutt) JFRcohyponymkrångla 1 en sönder­slagen kaffe­kopp är väl ingen­ting att bråka om!○äv. om icke-levande före­teelse, spec.märkbart vara i o­lag JFRcohyponymkrångla 2 hans hjärta har bråkat den sista tiden○spec. äv.föra o­väsen vad fläkten på taket bråkar!bråka (med ngn/ngt) (om ngt/att+V/SATS)sedan 1754trol. till lågty. braken ’bullra’; besl. med braka; urspr. ljud­härmande 2bryta sönder (stjälkar) för att skilja undan fibrer vid beredning av lin och hampa jordbr.JFRcohyponymrådbråka 2 bråka lin○äv. ut­vidgatbearbeta för att om­forma lera el. material med liknande konsistens ○äv. bildligtan­stränga det problemet är inget att bråka hjärnan medbråka ngt (med ngt)sedan 1581av lågty. braken med samma betydelse; samma ord som 1bråka 1 Subst.:vbid1-126616bråkande, vbid2-126616bråkning (till 2); bråk (till 1)
2brå`ka substantiv ~n bråkor bråk·an●ett redskap för bråkning av lin verkt.sedan 1640se 1bråka 2