substantiv ~n bråtar
bråt·en●hoptrasslad hög av ris eller timmer
skogsbr.JFRcohyponymbröt
timmerbråte○förr äv. om hinder uppbyggt av fällda träd, t.ex. i krigstid○ofta försvagat om skräp i allmänheti garaget fanns gamla däck, överblivna kartonger och allsköns bråtesedan 1450–57Sveriges Krönikafornsv. bruti, brote ’(vind)fällda träd’; till bryta; jfr bröt
2brå`te
substantiv ~n el. ~t
bråt·en●förbrukat och oanvändbart material
ofta bestående av kasserade föremål
NollJFRcohyponymskräp
högar av trasigt tegel och annat bråtevårfloden svepte med sig allsköns bråte○äv. bildligtonödig eller tyngande del
av framställning e.d.
den filosofiska bråten i bokensedan 1707