Svensk ordbok 2009, webbversion

brand substantiv ~en bränder [brän´d-] brand·en1större eld som inte är under kontroll och som upp­stått genom en olycks­händelse el. är o­lovligt an­lagd af.tid.SYN.synonymeldsvåda JFRcohyponymvådeld brandförsäkringbrandsläckninggräsbrandmordbrandskogsbranden häftig branden våldsam brandsläcka brandenbranden bröt ut vid 22-tidenbranden spred sig snabbtpolisen miss­tänker att branden var an­lagdäv. med fram­hävande av själva förloppetsoldaterna stack samtliga byggnader i brandhela kvarteret stod i brandäv. konkret om före­mål som brinner el. kan brännasvedbrandäv. bildligt, spec. om vissa ljus­fenomenhimlen står i brandspec. äv. i ut­tryck för våldsamt förlopp, förstörelse e.d.världsbrandhon satte hans känslor i brand(i) brandsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. brander; gemens. germ. ord, bildat till brinna 2knappast plur. sönder­fall av kropps­vävnad orsakad av störd blod­tillförsel el. direkt yttre på­verkan med.SYN.synonymgangränsynonymkallbrand lungbrandsenil brandtraumatisk brandäv. ut­vidgattyp av växt­sjukdom som känne­tecknas av bort­döende av vissa delar av växten ofta orsakad av sot­svamp JFRcohyponym1sot 2cohyponymbrandsvamp brandaxflygbrandsedan ca 1615