adjektiv,
neutr. ~
●som sluttar kraftigt
om (sida på) berg, kulle e.d.
geogr.tvärbranten brant uppförsbackede branta klippväggarnapisten var fruktansvärt brant på sina ställen○äv. om motsvarande rörelsekurva e.d.branta klättringarplanet steg brant (adv.)○äv. bildligtden brant stigande kostnadskurvan (adv.)hans formkurva vände brant uppåt strax före OS (adv.)sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. branter; gemens. germ. ord, besl. med brink
2brant
substantiv ~en ~er
brant·en●starkt sluttande sida av markformation
geogr.JFRcohyponym1stup
förkastningsbrantklippbrantravinbrantstrandbrantde åkte kana utför brantenstå på ruinens brant
vara nära (ekonomiskt eller psykiskt) sammanbrott
en oväntad utgift kan vara ett hårt slag för den som redan står på ruinens brant
sedan 1587se 1brant