[-ket´]
substantiv ~en ~er
brik·ett·en●sammanpressat stycke av pulvriserat ämne
t.ex. kol el. torv; för eldning el. glöd under lång tid
tekn.JFRcohyponympellet
stenkolsbriketttorvbrikettde halvt uppbrända briketterna pyrdesedan 1868av fra. briquette med samma betydelse, diminutiv av brique ’tegelsten’; av samma urspr. som bricka