substantiv ~en ~ar
brink·en●kort, brant backe
ofta vid strand
geol.strandbrinkälvbrinkåsbrinkbilen rutschade nerför brinkensedan 1410dombrev utfärdat av finske lagmannen Bengt Mårtensson (Svenskt Diplomatarium)fornsv. brink; trol. lån från lågty. brink ’rand; kant’; jfr 1brant, 2bringa, 2bräcka 1