Svensk ordbok 2009, webbversion

bris`ta verb brast brustit brusten brustna, pres. brister brist·er1plötsligt spricka sönder eller slitas av på grund av för stor belastning särsk. om konstruktioner som är av­sedda att bära ett visst tryck och som består av el. inne­håller ngt hårt material NollJFRcohyponym1rämnacohyponymbryta 1 fördämningarna brasten av gitarrens strängar brasttak­stolarna har hunnit brista och måste ersättasbubblan blev större och större tills den slutligen brast○äv. bildligt, spec.upp­höra att verka illusionen brister redan i första akten○spec. äv.i vissa ut­tryck; ofta med partikelnut plötsligt släppa fram viss känslo­yttring e.d. brista (ut) i skrattbrista (ut) i gråt○äv. med konstruktionsväxlingdet brast för honom när han berättade om sonens dödbrista (i ngt), brista (ut i ngt)brustet hjärtasehjärta 1 (det får) bära eller bristasebära 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. brista; gemens. germ. ord; trol. urspr. ljud­härmande och besl. med braska 2vara o­tillräcklig i visst av­seende (som fram­går av samman­hanget) allmän värderingfram­ställningen brister betänkligt i objektivitetdet brast en hel del i lagets bakre försvarbrista (i ngt)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-LagenSubst.:bristande (till 1), bristning (till 1); brist (till 2) Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?Karin Boye, Ja visst gör det ont (i För trädets skull, 1935)