Svensk ordbok 2009, webbversion

brott [bråt´] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en brott·et1handling eller försummelse som är straff­belagd särsk. om handling riktad mot an­dras egendom el. mot person jur.tid.SYN.synonymöverträdelse JFRcohyponymförbrytelsecohyponymförseelsecohyponymdeliktcohyponymogärning brottsplatsförmögenhetsbrottlagbrotttrafikbrotttryckfrihetsbrottvåldsbrottett grovt brottett svårt brottekonomiska brottupp­klarade brotto­uppklarade brottdet perfekta brottetbegå ett brottneka till brottetsona sitt brottbrott mot statenbrott mot mänsklighetenbrottet preskriberades efter tio århon dömdes för med­hjälp till brott○äv. försvagathandling eller under­låtenhet som strider mot viss norm avtalsbrottetikettsbrottstilbrottbrott mot konventionernaett brott (mot ngn/ngt)brottets banase1bana 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. brut, brot; besl. med bryta 2det att ngt bryts helt av el. så att spricka e.d. upp­står tekn.tid.JFRcohyponym2bräcka 1cohyponym1spricka brotthållfasthetroderbrottde har fått ett brott på vatten­ledningen○spec. på (människans) skelettnyckelbensbrott○äv. om ställe där ngt är bruteträlsbrottett brott på broms­röret○äv. bildligtett brott i kommunikationerna○spec. om stor förändring e.d.ett brott med traditionernabrott (på/i ngt)sedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagen3vanligen i sammansättn. plats för fort­löpande lossbrytning och bort­forsling av sten, malm e.d. tekn.JFRcohyponymgruva alunbrottdagbrottstenbrottsedan ca 17454havs­våg som störtar samman under stor kraft­utveckling; vanligen på grund av samman­stötning med grund e.d. sjö.JFRcohyponymbränning brottsjögrundbrottde försökte und­vika brotten över grunden○äv. om plats där detta regelmässigt skerde farliga brotten utan­för kustensedan 1862