[bråt`a]
verb ~de ~t
brott·ar●ofta med partikel, särsk.ner
kämpa mot genom att försöka dra, trycka eller kasta ner (motståndare)
men utan att slå
mindre brukl.sport.JFRcohyponymbrottascohyponymboxa
vakten brottade ner bråkstakenbrotta (ner ngn)sedan 1682se brottas
Subst.:vbid1-125884brottande,
brottning