Svensk ordbok 2009, webbversion

brottning [bråt`-] substantiv ~en ~ar brott·ning·en●tve­kamp där de kämpande med grepp och kast försöker få ner var­andra utan att slå sport.tid.JFRcohyponymboxning de råkade i vild brottning○särsk. som idrotts­gren med vissa in­skränkningar i fråga om grepp och kastbrottningsdomarefribrottningSverige fick ett par medaljer i brottning○äv. bildligtsjälslig kamp NN:s livs­långa brottning med de eviga frågornabrottning (med ngn/ngt)grekisk-romersk brottningbrottning med grepp tillåtna bara ovan­för höftensedan 1884; 1926 i bildlig bemärkelse