Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
bruk·et1faktisk (regelbunden eller fortlöpande) användning för praktiskt syfte
av hjälpmedel, redskap, naturresurs m.m.
NollJFRcohyponymanvändning
inomhusbrukvardagsbrukprivat brukdagligt brukden nya maskinen är klar att tas i brukvattenhjulet kom i allmänt bruk under medeltidenefter 50 år togs fartyget ur brukett frimärke som var i bruk fram till 1900han behöll en viss del för eget bruksalvan är avsedd för utvärtes bruk○spec. om odling av jordi sammansättn.
hälftenbrukjordbrukvårbruk○spec. äv. betr. vanemässig konsumtion av vissa (ofta skadliga) ämnenJFRcohyponymbruk 2
narkotikabruktobaksbrukbruket av brända och destillerade drycker○äv. försvagat om användning i allmänhetgöra bruk av sin kompetens○äv. betr. mer abstrakta tinggöra bruk av sin rösträtthon har inte bruk för några goda råd(i) bruk, bruk (av ngt), (ha) bruk (för ngt)vid sina sinnens fulla brukpsykiskt helt frisk
undersökningen visade att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när han utförde dådet
sedan 1639av lågty. bruk med samma betydelse; jfr bruka
2allmänt utbrett sätt att bete sig
på visst område etc.; vanligen spontant uppkommet inom viss större el. mindre grupp
sociol.JFRcohyponympraxiscohyponymkutymcohyponymsedcohyponymvana
seder och brukdet är skick och bruk här att alla hälsar på varandradet gamla bruket att sätta föräldrarna på undantagbruket (att+V)sedan 15263större industriell anläggning för förädling av råvara
särsk. järn, trä el. glas; ibl. förr med familjeliknande förhållanden mellan ägare och anställda
arb.brukssamhälleglasbrukjärnbrukstyckebrukfortfarande bor de flesta i hus som byggts av bruketdet gamla bruket fick läggas ner på 1960-taletsedan 15864knappast plur.
murbruk
tekn.mera bruk i baljan, boys!sedan 1690