Svensk ordbok 2009, webbversion

bru`ka verb ~de ~t bruk·ar1an­vända sig av (hjälp­medel e.d.) för praktiskt syfte jordbr.JFRcohyponymnyttjacohyponymbegagnacohyponymanvända före­mål som brukas dagligen måste ha viss kvalitetman får lust att bruka sina händer i skapande verksamhetett ord som ofta brukas felaktigthan tvekade att bruka våld○spec. i fråga om odling av jordJFRcohyponymbearbeta 1 de har ägt och brukat gården i 30 år○spec. äv. i fråga om vanemässig konsumtion av vissa (ofta skadliga) ämnenbruka narkotikabruka ngtsedan 1402öppet brev utfärdat av lagman Ivar Nilsson i Östergötland med gåva till nunneklostret i Skänninge (Svenskt Diplomatarium)fornsv. bruka; av lågty. bruken med samma betydelse, urspr. ’njuta; an­vända’; besl. med lat. fru´i ’njuta’; jfr frukt 2ha för vana att NollJFRcohyponympläga 1 hon brukar sova länge på söndags­morgnarnahan brukar aldrig slåss○äv. i fråga om egenskap e.d.vanligen känne­tecknas av det att det brukar vara vackert väder runt mid­sommar○äv. i fråga om händelse e.d.vanligen kunna förväntas att det gick som det brukar gåpublikationen brukar komma ut vart­annat årbruka Vsedan 1658Subst.:vbid1-126067brukande (till 1), vbid2-126067brukning (till 1); bruk