substantiv ~et
bry·et●bryderi
mindre brukl. utom i vissa sammansättn.psykol.huvudbrysedan 1679till 2bry
2bry
verb brydde brytt, pres. bryr
●utsätta för (tanke)möda
komm.problemet är inte värt att bry sin hjärna medbry ngt (med ngn/ngt)sedan 1722trol. av lågty. brüen, brüden ’plåga; förarga; oroa’
Subst.:vbid1-126370bryende