Svensk ordbok 2009, webbversion

bryn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bryn·et●vanligen i sammansättn. lång­smalt gräns­område mellan o­lika natur­typer af.geogr.skogsbrynvattenbryn○äv.ögon­bryn hans ögon verkade in­sjunkna under de buskiga brynensedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. brun, bryn ’kant; rand; skogs­bryn; ögon­bryn’; nord. ord, nära besl. med t.ex. eng. brow, grek. ophru´s ’ögon­bryn’