Svensk ordbok 2009, webbversion

bry`tning substantiv ~en ~ar bryt·ning·en1ut­vinning av ngt svår­åtkomligt tekn.malmbrytningsedan 15442riktningsändring för ljus­stråle vid över­gång från ett medium till ett annat optik.ljusbrytningbrytning (av ngt)sedan 1759till bryta 3en ljudförändring som inne­bär att en vokal, under in­verkan av en efter­följande vokal, förändras till ett diftongliknande ljud språkvet.ett känt exempel på brytning är över­gången från ”ek” till ”jag”brytning (av ngt)sedan 18504märkbart främmande uttalsmönster (av viss typ) hos viss person, när han/hon talar det främmande språket språkvet.JFRcohyponymaccent 2 en stark brytningen kraftig brytningen lätt brytninghon talar svenska med engelsk brytning(med ADJ) brytningsedan 17665skiftning i smak eller färg färg.kokk.ge såsen en liten brytning med ättikasedan 17816av­brytande av kontakt till följd av svår o­enighet komm.tid.hans skriverier om föräldrarna ledde till en brytning med familjenen brytning (med ngn/ngt), en brytning (mellan ngra)sedan ca 1790