Svensk ordbok 2009, webbversion

bu`dbärare substantiv ~n äv. vard. budbärarn, plur. ~, best. plur. budbärarna bud|­bär·ar·en●person som över­bringar viktigare med­delande ofta vid beskrivning av äldre förh.serv.yrk.efter att ha över­bringat nyheten om grekernas seger föll budbäraren ner död○nu­mera ibl. i sam­band med konflikt e.d.tanken att ett FN-sändebud skulle agera budbärare mellan israeler och palestinier○äv. om annan rörlig före­teelse som över­för information (i vid mening)budbärar-DNAsedan 1480Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. budhbärare