substantiv ~en ~er
bukt·en1bred, mjukt rundad inskärning i kust
samt området omkring; särsk. med tanke på havsområdet (el. sjöområdet) men ngn gång äv. på motsvarande kustremsa
geogr.JFRcohyponymfjordcohyponym2golfcohyponymvik
havsbukttankern kunde inte gå in i bukten vid ebbde lät ankaret gå ute i buktenhon fann den rätta stigen ner till bukten○äv. om den innersta delen av en rundad vikde följde viken en bit inåt land och rundade dess innersta buktsedan 1644fornsv. bucht ’böjning, krökning’; av lågty. bucht ’böjning; krök’; besl. med buga, böja
2ofta plur.
mer eller mindre cirkelformad böjning
hos rörelsebana el. på långt, smalt föremål
form.JFRcohyponymbåge 1cohyponymkurva 1cohyponymkrök 1cohyponymslinga 1
tågbuktde gick i krökar och bukter runt väldiga block och klipporhan lade rep i bukter på däcketsedan 1448Stockholms Stads Jordebok 1420–14742bukt
substantiv,
ingen böjning
Nollfå bukt med ngn/ngtlyckas vinna kontroll över ngn/ngt
det råder delade meningar bland forskarna om hur man ska få bukt med algblomningen i Östersjön
sedan 1555till 1bukt; urspr. om övertag i brottning