Svensk ordbok 2009, webbversion

1bukt substantiv ~en ~er bukt·en1bred, mjukt rundad in­skärning i kust samt om­rådet om­kring; särsk. med tanke på havs­området (el. sjö­området) men ngn gång äv. på mot­svarande kust­remsa geogr.JFRcohyponymfjordcohyponym2golfcohyponymvik havsbukttankern kunde inte gå in i bukten vid ebbde lät ankaret gå ute i buktenhon fann den rätta stigen ner till buktenäv. om den innersta delen av en rundad vikde följde viken en bit in­åt land och rundade dess innersta buktsedan 1644fornsv. bucht ’böjning, krökning’; av lågty. bucht ’böjning; krök’; besl. med buga, böja 2ofta plur. mer eller mindre cirkel­formad böjning hos rörelsebana el. på långt, smalt före­mål form.JFRcohyponymbåge 1cohyponymkurva 1cohyponymkrök 1cohyponymslinga 1 tågbuktde gick i krökar och bukter runt väldiga block och klipporhan lade rep i bukter på däcketsedan 1448Stockholms Stads Jordebok 1420–1474
2bukt substantiv, ingen böjning Nollfå bukt med ngn/ngtlyckas vinna kontroll över ngn/ngtdet råder delade meningar bland forskarna om hur man ska få bukt med alg­blomningen i Öster­sjön sedan 1555till 1bukt; urspr. om över­tag i brottning