Svensk ordbok 2009, webbversion

bul`ta verb ~de ~t bult·ar1slå (upp­repade gånger) med hårda, dova slag om person NollJFRcohyponymdunka 1 de bultade på porten för att bli in­släpptaliv­vakterna bultade honom sönder och samman○äv. om blod el. delar av blod­systemet(märkbart) pulsera ofta i sam­band med häftiga känslor det bultade i hans skadade armhennes hjärta bultade ur­sinnigtbulta (på ngn/ngt), bulta ngn/ngt (ADJ)sedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. bulta, trol. till bult ’kloss’; besl. med bullra 2platta till med hjälp av vält tekn.man plogade inte vägen utan man bultade denbulta ngtsedan 16403vanligen perf. part. fästa med bult tekn.centrifugen var bultad vid betong­fundamentetbulta ngtsedan 1775Subst.:vbid1-127703bultande, vbid2-127703bultning